Nu sitter jag med den varma kaffekoppen i handen och kom på en "insedent" som hände igår. Det var mer en fin grej. Viktor låg och hölt om mig i soffan igår ( jag lika trött som vanligt ) så tog han sakta sin hand mot min mage. I vanliga fall så hade jag säkert tagit bort hans hand ganska så snabbt men den här gången så var det rätt så mysigt, så den fick vara kvar. Han hölt kvar handen ett bra tag och man kunde nästan känna att det var nånting i luften. Sen blixt snabbt så tog han bort handen och vände sig ifrån mig. Jag frågade honom vad det var för nått? Men han ville inte äns titta på mig. Jag blir lite engslig och frågar honom igen och tittar mer noga på hans ansikte. Då får jag snabbt syn på tårar i hans ögon som han torkar bort. Då fattar jag lite och frågar honom igen, mest bara som en bekräftelse.

Han svarar: Kom på nu att min son eller min dotter ligger där inne..

Hur rörd blir inte jag. Visst han har visat känslor för det här innan och sånt. Men jag tror att det riktigt sjönk in i honom att han skulle bli pappa igår. Han börjar nog boa sig själv mer och mer precis som jag har gjort. Men för min del så är det ganska enkelt. Jag menar, jag bär ju liksom på barnet och får mammakänslor nästan direkt när man får reda på att man är havande. För mannen så växer man in i det men inte lika snabbt..