Kortfattat - detta är en fråga man har stött på ett antal gånger. Mitt svar är detsamma men igentligen så har jag ingen aning om hur man klarar av ( tar sig igenom ) en sådan händelse. Bara för att det har drabbat mig och min sambo så betyder det inte att vi vet hur man ska ta sig igenom det. Det finns inga riktlinjer eller punkter som man ska följa, man bara gör det. Tillåter sig själv och sin partner att faktiskt blicka framåt och samtidigt gå tillbaka i minnet för att sörja. Finnas där för varandra på alla plan. Aldrig kommer vi att glömma känslorna. Ilskan, sorgen, uppgivelsen, saknaden och tomheten. Det har inte ens gått ett halv år sedan helvetet bröt loss men jag tycker att både Viktor och jag har kommit en bra bit på vägen. Vi kommer nog aldrig vara klara med bearbetningen av förlusten av våran son. Vår förstfödde! Det är ju sånt här som aldrig ska förekomma. Mardrömmar kan tydligen bli verklighet.