När tankarna kommer ifatt en
♥ Den första månaden
♥ Den första julen
♥ Den första snön
♥ Det första året
Kan sitta och skriva ner hur många punkter som helst men det ändrar ju ändå inte faktumet att allt detta är förlorat med just honom. Han och vi kommer aldrig att få uppleva det med varandra. Vi fick inte ens uppleva dom första blickarna mot varandra. Att inte ha fått titta in i sitt barns ögon, ja behöver jag beskriva det igentligen? Det sägs ju att ögonen är en bit av själen samt leendet på en människa ( allt levande! ).
När kommer det sluta kännas som den största käftsmällen? När kommer det bli "bättre"? ALDRIG! Det kommer att plåga en tills jag själv går i graven. Det blir lättare med tiden att hantera men så fort man börja tänka för mycket så känns det precis som om man är på ruta ett igen. Precis kommit hem från sjukhuset och plågas av att komma hem till det som man kallar hem. Men vad är ett hem utan glädjen, kärleken och familjen.
Förhoppningsvis kommer vi att få uppleva allt det som vi missade, med pyret. Vågar man ta saker i förskott igen? Mycket frågor men inget som man kommer få svar på! En sak är ändå säker och det är att Nicholaj lever vidare med oss.
Hej Mica! Vad fint skrivet. Hade samma tankar som dig under graviditet med Lillen. Jag vågar fortfarande inte ta någon eller något för givet. Jag vet precis som dig att livet är skört. Tiden läker inte alls alla sår. Utan man lär sig att leva med det.
Vill önska dig, sambon & pyret en fin vecka. Ta hand om er. Kram
Jag tycker det känns helt hopplöst att vänta, jag är så grymt orolig för mig går det verkligen inte att tänka på något annat.
Jag åker ut till hästen och går ut på långpromenader med hundarna men hela tiden kretsar barnet runt i mitt huvud.
OCh det är som du säger, det är bara negativa tankar som kretsar i huvudet så man är förberedd men ändå har man det lilla hoppet som ligger kvar.
Följ mig gärna på bloglovin så får du veta hur det gå.
Kom in & va med att tävla om veckans blogg :)