Förlossningsberättelse

DATUM: 2011-07-30 KATEGORI: FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN OM VÅRAT LILLA ÄNGLABARN NICHOLAJ

Allting började på söndags-eftermiddagen med en liten molande värk i magen. Inte så märkvärdigt, man får ju det så ofta på slutet. Molvärken gick över till förvärkar och då skulle Viktor och jag äta middag hemma hos hans syster med familj. Under middagen så blev värkarna mer intensiva och jag började få lite ont i lungorna/rebenen. Kändes som om någon satt på mitt bröst. Viktor och jag tog det lungt och åkte till ICA kvantum för att handla alvedon efter maten och fikat. Tog en på direkten när vi hade handlat dom! Vi åkte inte hem på engång utan vi tog en liten sväng om runt i bilen medans alvedonen skulle göra sin värkan. Hade fortfarande ont när vi kom hem men det var hanterbart, har en ganska så hög smärtgräns. När klockan var runt 10 på kvällen så åkte Viktor ut med bilen igen. Strax där efter så började smärtan i magen att bli kraftigare. Så jag tog en till alvedon och hoppade in i dushen en snabbis och spolade av magen med varmt vatten. Började gå sakta in mot vardagsrummet då jag känner nånting varmt rinna ner mot benen. Vände om snabbt till badrummet samtidigt så tänkte jag i mitt stilla sinne att jag hade "kissat på mig" och började undra varför jag hade gjort det? Hade ju precis varit på toan och kissat! Jag satte mig ner och möttes av BLOD!!! Först vart jag förskräckt men lungnade ner mig ganska så snabbt - det var ju slemproppen som hade gått! Där hade vi ju förklaringen varför jag hade haft så ont under kvällen. Värkarna blev snabbt starkare så jag tog direkt kontakt med Viktor och hoppade in i dushen igen. Klockan var runt 22.30 bara en halvtimme sedan han hade åkt ut.

Det tog inte ens fem minuter tror jag förrens han kom innanför dörren och stog där som ett frågetecken. Stog i dushen samtidigt som jag berättade för honom i detalj vad som hade skett och vad jag förmodade vad som höllt på att ske. Man kunde se hur han sken upp och jag kunde inte sluta le själv fast jag hade så ont, vi var ju på väg att bli föräldrar! Bad honom att åka iväg snabbt till macken och tanka på mobilen så att vi kunde höra av oss till förlossningen på södertälje sjukhus. När han hade åkt så bad jag min mamma att ringa upp mig. Talade om för henne att vi kanske skulle vara tvungna att lämna hunden hos henne och berättade vad som hade hänt. När Viktor väl hade kommit hem igen så ringde vi upp förlossningen klockan var då runt 23.08. Eftersom att vi inte hade kunnat uppskatta hur riklig blödningen igentligen var så rådde dom oss att lägga in en binda i trosan och ringa upp dom när vi visste lite mer. En kort stund där efter så kollade jag till hur blödningen var, vid det tillfället hade blodet blivit mer slemaktigt och det var inte en jätte riklig blödning i mitt eller i Viktors tycke. Alltså var det slemproppen som hade gått vilket jag trodde från första början. Vi ringde upp dom på förlossningen igen och informerade dom om nuläget. Då ville dom att vi skulle börja klocka mina värkar som jag hade. Viktor och jag försökte verkligen att klocka dom men vi fick inget resultat, hade vid det tillfället så fruktansvärt ont. När jag inte längre kunde stå upp i dushen ( den platsen jag flydde till hela tiden ) så tyckte Viktor att det var nog och att det var läge för oss att åka in. Han ringde upp dom på förlossningen och medelade att vi var på väg in. Klockan var då 00.30. Där efter packade han bilen snabbt, ringde min mamma och förvarnade. På vägen in till sjukhuset så tog vi det lungt för man vet ju aldrig hur lång tid det kan eller kommer att ta. Viktor körde hela vägen in i 70-90km/h och hann med en rökpaous. Jag satt och kved men försökte vända smärtan till något positivt. Just tanken med att vi troligtsvis skulle bli föräldrar redan i natt hjälpte mig.

Vi var framme vid sjukhuset strax innan klockan 02.00 på natten och vi kom in som vanligt genom akuten. Blev inskrivd vid prick klockan 02.00. Där igenom fick vi ta en hiss som tog oss direkt upp till förlossningsavdelningen. Vi ringde på en klocka och där efter kom det en barnmorska som ledde oss till ett undersökningsrum. Hon började med att mäta mina värkars styrka och Nicholajs fosterljud. Mina värkar hittade hon på engång men Nicholajs fosterljud hittade hon inte. Hon letade runt ett bra tag och jag började bli lite smått orolig när hon drog CTGn fram och tillbaka över min stenhårda mage. Tydligen vid ett tillfälle så hade hon tryckt på en knapp och secunderna senare så var det sju barnmorsker och en läkare inne i rummet. Dom hade med sig en ultraljudsmaskin. Jag började bli lungn då, trodde att det var normalt! Mina värkar var extremt intensiva och magen var stenhård hela tiden, varför fick jag aldrig dom där så kallade paouserna i mitt värkarbete? Jag var riktigt på bristningsgränsen! Läkaren som utförde ultraljudet tittade upp på mig och Viktor med ledsna och bekymmrade ögon och sa: "Jag beklagar! Jag kan inte hitta någon hjärtaktivitet på erat barn". Viktor och jag höllt om varandra och tittade in i varderas ögon. Vi kunde inte tro att det var sant det vi just fick höra. En till läkare skulle komma in i rummet och bekräfta allt. Då tänkte man ännu mer att dom måste ha sett fel, detta händer ju inte! Men vi fick höra samma svar igen medans dom stängde av maskinen: "Jag beklagar verkligen". Vid det tillfället så stängde jag av mig själv, har lite svårt att minnas allt som har hänt men jag får mycket hjälp från mina nära och kära samt av att läsa igenom min tjocka shournal.

Klockan 02.34 bedöms jag med ablatio placenta ( moderkaksavlossning ) och troliga koaglitions-rubbningar. Får snabbt morofin för smärtan och dom sätter en PVK på mig. Innan dom flyttar mig till ett annat rum på förlossningen så tar dom också koagulationsprover och blodstatus. Där efter kommer Viktor och jag till det andra rummet som ligger lite mer avlägset, i hopp om att vi ska få vara så ostörda som möjligt. Inne i det nya rummet får jag Rhophylac och immunglobulin eftersom att jag och Nicholaj inte hade samma blodgrupp. Inte långt där efter så kommer min mamma och Viktors syster in i rummet.

Klockan 04.51 sätter dom en EDA ( epidural ) på mig och misstänker att jag har fått DIC ( disseminerad intravaskulär koagulation ). Dom medelar narkosjouren och pratar per telefon med koag.jouren på Huddinge Sjukhus. Dom planerar en transportering av mig till intensiven i huddinge när jag har blivit mer stabil. Jag får en värmefilt för att jag ska behålla min värme. Hade i det läget en livshotande fibrinogenbrist och kunde börja chockblöda.

Klockan 05.19
får dom tillbaka mina lab-svar som visar uttalad DIC med D-dimer>10, Fibrinogen 0.5, narkosjouren medelas direkt. Dom tar kontakt med jourapoteket via telefon och beställer en massa medecin och blod med blåljus från sthlm. Direkt där efter förs jag till IVA ( intensiven ). Blir uppkopplad till en massa maskiner och får fler nålar. Kunde knappt röra mig pga alla slangar som var fast vid min kropp.

Klockan 07.05 kommer en barnmorska och en undersköterska tillsammans med en läkare in för att ta nya prover och kolla status.

Klockan 07.20 blöder jag fortfarande vaginalt men det är stabilt. Är öppen 0.5cm - 1cm och dom vill lägga en BARD-kateter ( ballongdilatation ) på mig. Dom försöker också ta nytt koag-status på mig genom handlederna, det gick inte att få fram nått hur mycket dom en stack mig.

Klockan 07.46 satte dom in en BARD-kateter, fick en riklig blödning och hade riktigt ont under det ingreppet. Kan inte ens beskriva den fysiska smärtan.

Klockan 09.00 aktiverar dom min epidural igen på min begäran. Får förklarat för mig också vad BARD-katetern ska göra för nytta. Fick veta att den skulle hjälpa mig med att vidgas till 4cm sen skulle dom sätta in värkstimulerande dropp. Dom ville helst se mig föda vaginalt och inte göra ett kejsarsnitt. Dels efter att det var allt för riskabelt för min del just i det läget jag befann mig i och att det är mycket bättre för psyket samt kroppen med en "normal" förlossning. Hade Viktor, min mamma och Viktoria vid min sida - jag grät och kunde ta in mer vad som hade skett. Jag får mer blod och plasma. Mina värden är påväg uppåt men är fortfarande mycket låga.

Klockan 09.15
bestämmer Viktor och jag att vi vill se våran Nicholaj och vill gärna ha fot och hand avtryck. Vi vill också att han ska få ha på sig sina egna kläder som vi hade med oss till sjukhuset.

Klockan 09.38 blir kuratorn kontaktad och kommer att titta förbi oss på eftermiddagen.

Klockan 09.42 blöder jag från gum, armväck ( PVK ) och genom BARD-katetern. Mina värden har sjunkit och min buk är väldigt öm. Läkarna samråder per telefon med koagulations expert. Dom ordinerar att mitt fibrinogen värde måste vara mer än >2 innan ingrepp och jag får mer blod samt en massa medecin och plasma. Efter läkarnas samråd med Huddinge Sjukhus IVA så blir jag remitterad dit - en ambulans skickas! Bestämmer med persornalen och Viktor att min mamma ska följa med i ambulansen in, Viktor ville ta sin bil in dit.

Klockan 09.55 började jag få krystnigsvärkar. Men jag trodde bara att jag verkligen behövde gå på toaletten. Strax där efter så hade ambulanspersornalen kommit in på IVA för att hämta mig. Fick lite panik och säger till att jag måste gå på toaletten först. Dom erbjuder mig en "potta" - kändes inte riktigt helt okej med en sån och att uträtta mina behov framför alla.

Klockan 10.30 undersöker en barnmorska mig när jag säger att det spänner lite grann. Hon tar ut min BARD-kateter och därefter rinner det blod och jag var fullt öppen ( 10cm ). Dom kopplar på dropp och säger att jag kan börja krysta nu. Min mamma hade sprungit ut ur rummet och skickat in Viktor. Allting gick så fort! Jag skrek 3 gånger, mest för att få kraft genom skriket - hade inte ont! Kände när huvudet att kommit utanför min kropp och en krysting där efter kändes det som ett stort vakum som drog ut alltihop. Moderkakan föll ut direkt efter att Nicholaj var ute. Samtidigt som min moderkaka hade åkt ut så hade det följt med 1000 ml koagulerat blod.

Klockan 10.32 var Nicholaj född och visade fortfarande inget tecken på liv. Även fast Viktor och jag redan visste om att våran son var död så kunde vi inte sluta hoppas. Vi väntade ivrigt för att få höra det första skriket - de skriket som vi har väntat i 9 månader på att få höra.


....Ingenting, bara en enda stor tystnad.....
Jag fick upp honom på mitt bröst och jag tog hans lilla hand i min hand. Kunde inte släppa blicken från honom, han var så vacker. Både jag och Viktor brast ut i gråt. Jag kunde inte sluta, det var det hära primaliska i mig. Hela jag hade ont. Ville nästan bara skaka mitt barn för att han skulle vakna och ge oss respons. Jag ville att han skulle bevisa föra oss alla att han faktiskt var vid liv!


Jag får lungnandemedel och alla som hade kommit till sjukhuset kom in i rummet.

Klockan 14.08 blir jag tagen till operation för att kontrollera mina bristningar och tömma min blåsa. Fick en lätt bristning vid klitoris och en lätt vid urinröret, inget invändigt. Blir sydd med två stygn och dom sätter en tamponad med en op duk i slidan som skall tas bort efter 2-3 timmar. Samtidigt som jag är borta på operation så har dom tagit några prover på Nicholaj och tvättat samt satt på honom hans kläder som Viktor och jag ville. Dom har också tagit fot, handavtryck och en liten lock av hans hår. Som jag och Viktor får med oss när vi åker hem.


Morgonen där efter blev Viktor och jag flyttade ner till förlossningsavdelningen igen. Vi fick samma rum som vi hade innan. Nicholaj hade vi med oss, vi var inte redo att ge upp honom än. Dan innan hade vi redan sakt till persornalen att vi ville ha en obduktion av våran son och att vi skulle säga till när dom kunde hämta honom. Den tredje dagen ( på onsdan ) så vart vi tvungna att ta vårat sista farväl - pga resultaten. Vilket jag/vi verkligen inte alls var redo för! Ville bara skjuta på dagarna mer och ha honom kvar hos oss. Vi fick en extra halvtimme på oss sen kom dom in med kistan i rummet och lämnade den där, så att vi kunde bädda ner honom som vi ville. Allting bara mörknade för mig och Viktor tog över. Jag ville verkligen inte släppa taget men jag visste innerst inne att jag var tvungen och att det var för en bättre sak. Min kusin Nathali satte sig vid mig och försökte trösta mig medans Viktor gjorde det sista. När han var klar kallade han in barnmorskan som tog i väg våran son och kramade om mig hårt. Jag var otröstbar! Jag ville bara byta plats med min son, så att han skulle få en skans här i livet! Någon timme gick och min mamma och mike kom till sjukhuset följt med Viktors mamma och pappa. Kände mig något starkare mot eftermiddan och mina värden hade blivit bättre så jag fick en kort permis från sjukhuset. Det var första gången jag var ute sen allt detta hade hänt. Vart så förvånad när jag kom ut till "värkligheten" att allting fortfarande flöt på som vanligt. Trodde att allting skulle stå stilla?! Vi gick en ganska så lång promenad ner till vattnet i södertälje centrum. På kvällen så kände Viktor och jag att vi inte ville vara kvar i sjukhusmiljön längre och vi ville åka hem. Barnmorskerna pratade med oss och lovade att läkaren skulle titta till mig på morgonen och därefter bedömma om jag var fysiskt/psykiskt redo för att åka hem.

På torsdags förmiddan så fick vi prata med läkaren. Han bedömde mig som frisk och skrev ut ett recept på fragminsprutor ( blodförtunnande ) som jag skulle ta i 50 dagar. Hade redan fått lära mig hur jag skulle ta dom på mig själv och det fick Viktor göra också. Sen vart vi utskrivna och fick åka hem.



Läkaren hade sakt till oss många gånger att vi kunde inte ha gjort nånting annurlunda och att vi inte skulle spekulera för mycket i hur det hade sett ut om vi hade åkte in tidigare samt senare. Vi har fått det klart för oss att det skulle varit mycket värre om vi hade gjort nånting av båda delarna och att vi ska vara "lättade" med att vi kom in som vi gjorde. För om vi hade kommit in tidigare och dom hade hunnit göra ett akutsnitt på mig så hade jag förblött på operationsbordet. Eller om vi hade kommit in senare så hade jag också strykit med av det hela. Så dålig var jag när jag kom in tydligen. Och jag har fortfarande svårt att fatta att jag inte bara har förlorat mitt käraste barn utan också legat inför döden.

Jag uppskattar livet mycket mer idag och tar ingenting för givet längre. Viktor och jag kämpar på tillsammans och är glada för allt det stödet vi har fått från persornalen, familjen, vänner, bekanta och inte minst oss själva.

Viktor är pappa, jag är mamma och Nicholaj är våran son - det kan ingen ta ifrån oss!

I miss you every singel day

DATUM: 2011-07-25 KATEGORI: FINASTE ÄNGELN
Igentligen skulle du blivit hela 5 veckor idag om inte detta tragiska skulle ha hänt. Sån här orättvisa borde inte få finnas! Och jag kan inte förstå varför detta just skulle drabba oss?
Varför varför varför!


Det är en väldigt stor pusselbit som saknas i mitt hjärta och den pusselbiten tog Nicholaj med sig. Han kommer alltid att vara min största kärlek här i livet - saknaden av honom kommer jag att bära med mig varje dag tills jag själv går i graven. Mitt hjärta kommer aldrig att bli riktigt helt igen!

Vi ska fortsätta för att hedra dig

DATUM: 2011-07-16 KATEGORI: FINASTE ÄNGELN
Igentligen skulle det vara så mycket enklare med att bara ge upp allt. Men en utav dom största motivationerna till att bara orka fortsätta leva är att hedra min fina sons minne. Han hade nog aldrig velat att sin mamma och pappa skulle ge upp. Jag överlevde och kan fortfarande få fler barn. Nicholaj ska bli storebror när tiden är rätt, han kommer alltid att finnas med oss!


Två steg framåt och ett steg bakåt varje dag
saknaden är oändlig! ♥

Lika gripande varje gång man läser denna dikt <3

DATUM: 2011-07-15 KATEGORI: FINASTE ÄNGELN
Det kom en ängel till vårt hus en natt
Hon gav oss visdom, och en dyrbar skatt
Med kärleksfulla händer, vår kind hon smekte ömt
Hon viskade som vinden, som om vi hade drömt

Låt alla tårar torka för ert barn i natt
Tänk att tiden han var nära är en livets skatt
Jag lovar att vi vårdar honom ömt tills det är tid,
för er att åter mötas och själarna får frid



Okänd författare

Kuratortid och föräldrar på papper

DATUM: 2011-07-12 KATEGORI: FINASTE ÄNGELN
Tung och händelsefylld dag. Viktor och jag var på återbesök hos kuratorn igen, den här gången fick vi fylla i lite papper. Det var både på gott och ont som man skrev in sitt/sina namn på papprena. Skönt att det står att vi har fått en liten kille vid namn Nicholaj Ericson och att det står att Viktor och jag är mamma och pappa till honom men det känns dock väldigt jobbigt att vi inte fick behålla honom hos oss.

Pratade också lite om begravningen och om hur vi ville ha den. Viktor och jag har bestämt oss för minneslundet, dels utav att vi är så pass unga så vi inte vet om vi kommer bo kvar på samma plats i all framtid och då skulle det vara hemskt att lämna kvar en oövervakad grav som ingen knappt går till. Nu tänker jag inte sitta här och förklara mig varför vi tar det ena och inte det andra, det räcker bara med att jag säger att det känns mest rätt för oss!



Tack alla fina för omtankarna ni har skänkt, det värmer.

Vi tänker på dig konstant sonen vår. Skulle offra precis allt bara du var här!♥

20.06.11.

DATUM: 2011-07-06 KATEGORI: FINASTE ÄNGELN
Den 20/6-11♥ kom våran lilla Nicholaj så fin till värden, men värden var inte redo för honom - en dag både i sorg och i glädje. Han är värdig att minnas och älskas! Ödet är bara för grymt. Frågan står fortfarande kvar...varför??


Min son du kommer alltid att äga mitt hjärta♥

( Kommer att skriva om hela händelsen lite senare när jag orkar och har styrka till det )
Mica heter jag & är en tjej på 22år Bosatt i nynäshamn med sambon Viktor

Sommarn år 2011 fick vi tillsammans vårat mirakel Nicholaj som föddes den 20 juni klockan 10.32. på morgonen Jag hade drabbats av moderkaksavlossning på vägen in till BB & det tog också våran sons liv ifrån oss Vi både sörjer & kämpar dagligen vidare med våra liv

Vändpunkten och ljuset i våra liv anlände till oss den 21 juni 2012 Våran älskade prins hade blivit storebror till en liten prinsessa vid namn Tindra
bloglovin
RSS 2.0